Det är bra, bara lite mycket just nu!
Vi går mot oktobers slut och runt om fikaborden i landet börjar den årliga rutinen om det sorgsna vädret. Jag har hört folk prata om om hur det ”inte är mänskligt att bo i det här landet” och tyvärr har jag väl alltför ofta stämt in i klagosången. Ibland kan jag kan komma på mig själv tänka, bara vi klarar oss till April så blir allt lite lättare. Då slipper vi all slask och smuts som hundar och barn drar in. Då slipper vi tunga overaller och krångliga överdragskläder och då är det bara ett par månader kvar till semestern. För då! Då jävlar! Då ska vi leva. I fyra veckor…Så vaknar man upp en dag och ser att löven redan håller på att byta färg och inser att det inte blev sådär många strandbesök och picknickar den här sommaren heller. Det är inte konstigt att det känns som att man är fast i ett ekorrhjul ibland.
Tyvärr tror jag inte det är helt ovanligt att vi gör sådär, alltså hänger upp vårt mående på yttre faktorer. När jag på telefon frågar hur någon mår händer det att man svarar hur vädret är. ”Hur är det?” ”Jo tack vi har det lite mulet, men det får väl gå”. De flesta nöjer sig med att svara ”bra” på den frågan, oavsett hur de mår, men så finns också en ganska ansenlig skara människor som ofta tendera att svara: ”Jo tack det är bra, det är lite mycket just nu bara”. Det svaret speglar ett tankesätt som jag inte tror är så sunt. Låt mig berätta varför.
Att säga så är att ursäkta vårt mående och vårt agerade. Vi tänker att vi är lite extra ansträngda på grund av sådant vi inte kan påverka. Men när man tänker att man bara ska, så att säga, ta sig över några hinder innan man kan slappna av och gå tillbaka till normalläge igen gör man sig själv till ett offer. Vårt humör och vårt agerande blir offer för sådant som är utöver normalläget, sådant som vi inte har kontroll över, sådant som innefattas av det där ”det är lite mycket just nu”-tillägget.
Samma sak händer på jobbet. Vi tänker att så fort vi tagit oss förbi ett specifikt hinder, då kan vi andas igen. Då kan vi gå tillbaka till normalläge. Men tänker vi så uppstår två andra problem.
Problem nummer ett. Det jag tycker vi behöver prioritera på jobbet är inte säkert att min kollega tycker. Vi har alla våra käpphästar och när vi blir oense om vilka hinder vi behöver prioritera så går vi och väntar på varandra och då är vi där igen. Vi hänger upp organisationens utveckling på yttre faktorer – sådant vi själva inte kan påverka. Detta göder kommentarer som: ”Om han bara kunde komma till skott!?”, ”Om de bara kunde fatta någon gång!?” och ”Vi måste sätta ned foten nu!”
Problem nummer två. Så fort ett hinder är avklarat uppstår ett annat. Så ser vi hindret som ett mål och viker ner kepsen med tanken att så fort vi tagit oss över kan vi andas ut, så kommer vi bli totalt utmattade. Det är som att försöka springa 5 km på snabbast möjliga tid och när man väl går i mål få reda på att loppet är åtta kilometer. Hur väl presterar man då på nästkommande tre kilometer? Och hur mår vi under och efter de sista tre?
Vi måste tänka, kommunicera och agera annorlunda på vägen mot vårt mål. Detta tar jag upp i min föreläsning som har Jävlaranamma som kärna. Men Jävlaranamma handlar alltså inte bara om förmågan att ”bita i” för att ta sig över ett specifikt hinder. Det handlar mer om hur vi kan förändra hela vårt sätt att tänka så att det motståndet vi känner upplevs som en naturlig del av vår utveckling.
Motståndet är fortfarande ofta ett tecken på att vi behöver anstränga oss och att vi är utanför vår komfortzon, men det är samtidigt ett tecken på att vi håller på att lära oss något nytt. Vi utvecklas i motstånd. Så om vi vill att normaltillståndet ska vara utveckling, då måste vi lära oss att trivas där. Vi måste lära oss att söka motstånd mer än att sträva efter en friktionsfri process.
Det krävs att vi förändrar vårt sätt att tänka, vårt sätt att kommunicera och inte minst vår förmåga att anstränga oss. För något man har kommit fram till är att framgångsrika människor och framgångsrika organisationer har en sak gemensamt. Och det rör sig inte om IQ, inte om social kompetens och inte om fysisk hälsa. Den gemensamma nämnaren är jävlaranamma! Och när man utvecklar den förmågan så slutar man se sig själv som ett offer för yttre faktorer vilket gör att man både mår bättre och presterar bättre på jobbet.
För sanningen är den att det alltid kommer att komma perioder då det känns som att det är ”lite mycket just nu”. Det kan vara att våra barn går igenom en av livets många faser eller att uppgifterna på jobbet är extra krävande. Så kan vi bara leva livet däremellan finns det snart inte så mycket tid kvar att leva. Och då ligger de stackars svenskarna som hänger upp sitt mående på vädret pyrt till, åtminstone sex månader om året.
Vill du lära dig mer om hur du kan ändra ditt tänkande och utveckla din egen förmåga att anstränga dig eller om hur du kan leda andra mot mer jävlarnamma är du välkommen att ta kontakt med mig. Du når mig på info@marcus-larsson.se